Jag ogillar människor som tycker synd om sig själv och hela tiden ska visa detta för andra. Alla "jag-är-ledsen-tyck-synd-om-mig-snälla-säg-någonting"-blickar äcklar mig. Jag blir irriterad. Ändå så kunde jag inte hjälpa att tycka lite synd om mig igår. Likt en bortskämt snorunge låg jag och böla i sängen. Inte för att älsk som låg bredvid skulle vakna och tycka synd om mig, det var jag bra på själv just då, utan för att jag för en sekund blev en sån som jag ogillar.
Anledningen till detta:
Hela kvällen igår och idag morse har jag varit förbannad. Jag fick hem lönespecen och insåg att jag inte alls skulle få hem så mycket pengar den här månaden. Arg som ett bi skickade jag iväg ett mail till chefen och ifrågasatte detta. Nu helt plötsligt slog det mig. Va fan håller jag på med?! Visst att jag trodde att jag skulle få så mycket mer i lön och visst att jag trodde den kommande månaden skulle glida förbi smärt fritt. Och det gör den. Jag kan faktiskt klara mig mer eller mindra utan pengar. jag behöver inte köpa nya skor var och varannan dag. Jag vill, men jag behöver inte. Stor skillnad där ser ni.
Nu är jag lagom glad igen och livet rullar på precis som det ska. Fyfan vad jag är bra, fyfan vad den här månaden kommer att kännas, fyfan va livet är underbart! Det är när sånna här saker sker man verkligen känner att man lever och faktiskt få kämpa, på riktigt.
Tack älskling för att du håller kvar mina fötter på jorden! En utav alla saker jag älskar dig för!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar