Jag känner att det mesta var bättre förr, precis som gamlingarna säger. Inte allt men det mesta. Om man spolar tillbaka mitt liv en aning bara, sisådär 1½år skulle det vara perfekt. Jag skulle gå i skolan, räkna dagar och ivrigt vänta på studenten. Älsk skulle finnas i mitt liv, lika så alla andra som jag idag saknar..
Men vid närmare eftertanke så kanske det ändå är bäst såhär. Man kanske inte behöver alla 1256 kompisar man hade, man kanske egentligen inte behöver någon av dem alls. Jag vet ju inte om det är personerna i sig jag saknar eller det liv vi levde då. Allt party-party, sena möten, sömnlösa nätter kombinerat med stress och press på jobbet, i skolan och hemma.
De allra viktigaste personerna i mitt liv finns kvar och jag börjar plugga och behålla jobbet. Jag antar att det är sådant som räknas nu när man är på väg in i vuxenlivet. Sånna där viktiga saker ni vet, karriär och familj.
MEN..
Mitt liv nu är så stillsamt. Inte tråkigt men stillsamt. Farten och drevet som fanns där förut är som bortblåst. Kanske för att jag hittat det jag saknat och äntligen kunnat pusta ut och leva i lugn, eller för att det liv jag lever nu är bekvämt. Jag vet inte riktigt. Bekvämt har aldrig varit min grej, så själv skulle jag själv skulle aldrig erkänna det, men tanken slår mig ibland och lämnar mig förrvirrad.
Jag vet vad jag vill ha ut av min framtid och jag vet vem/vilka jag vill dela den med. Jag trodde bara inte att allt skulle ske så snabbt och att jag skulle mista/rata så många på vägen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar