Att lyssna på andra och finnas till hands när det behövs har alltid varit en självklarhet för mig. Jag har lyssnat, gett råd, ställt upp när det verkligen har kört ihop sig. Men, när folk ringer (och ringer och ringer) med patetiska problem som får mina öron att börja blöda("han vill inte göra det" och "hon har sagt det") och eländet aaaaldrig tar slut då blir jag nästan lite förbannad.
Jag drar mig undan och vill inte svara i telefon, kommer på ursäkter så att jag ska slippa ta den där besvärade latten, blir dödssjuk och kan verkligen inte ta en promenad och jag är så jätte jätte ledsen och dagen efter kan jag inte nås.
Att behöva bete sig så här är bland det värsta jag vet samtidigt som jag blir lite smått upphetsad då jag vet att det är någon som behöver mig. Elakt kan många tycka, skönt om du frågar mig.
Kort och gott, har du problem som innefattar att världen kan går under är du välkommen att ringa eller ta kontakt på annat sätt. Har du däremot problem som riskerar att din värld kommer att kollapsa så ber jag dig att hålla det för dig själv.
Med vissa undantag, jag behöver också smaskigt skvaller ibland. Jag är ju trots allt männinska jag med ;)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar